Flickan som inte var bäst

Kristina Thureson började spela handboll i Arbrå när hon var sju eller åtta år gammal. Hon var inte någon av de bästa spelarna i laget, åtminstone inte enligt de tränare som senare berättat om hennes första år.

- "Mina gamla tränare har berättat att jag ofta fick stå i mål eftersom jag var så dålig på att skjuta att bollen knappt nådde fram till målet. Det är lite roligt att tänka på i efterhand, eftersom jag senare, när jag spelade i Elitserien, var en av dem som sköt hårdast."

Själv upplevde hon aldrig att hon var särskilt dålig. Handboll var roligt och hon ville fortsätta spela. Hon minns med värme de ledare som fanns med under hennes första år, bland andra Mats, Lena och Kois. Senare fick hon också stöd av tränare som Anders Svärd, Magnus Dehlin och Torbjörn Johansson.

- "De såg oss allihop och lät oss utvecklas i vår egen takt. Det spelade ingen större roll om vi förlorade med 20 mål. Vi fick fortsätta träna, spela och ha roligt tillsammans."

När laget kom upp i 14-15-årsåldern började resultaten komma. Arbrå tog sig till Flickallsvenskan, där laget slutade åtta i Sverige, och nådde även en femteplats i USM för F18.

Thureson har ofta tänkt tillbaka på betydelsen av att hon fick fortsätta, trots att hon inte utmärkte sig som ung.

- "Hade någon bestämt när jag var tio år vilka som var de bästa och vilka som var värda att satsa på, så är det inte alls säkert att jag hade fortsatt spela handboll. Och då hade jag gått miste om väldigt mycket!"

Från Arbrå till Elitserien

Handbollen fick allt större plats i Thuresons liv. Hon gick handbollsgymnasiet på Torsbergsgymnasiet i Bollnäs, där hon tilldelades skolans idrottssköld, och blev uttagen till juniorlandslagsverksamheten.

År 1995 väntade en fyrnationsturnering i Larvik, Norge. Men resan fick ett snöpligt slut. En axelskada satte stopp för matcherna och i stället för att spela fick hon ta tåget hem.

Senare fick hon en ny möjlighet att visa upp sig vid ett landslagsläger inför kvalet till ungdoms-EM.

Mycket av den här delen av hennes karriär finns fortfarande bevarad tack vare mormor, som flitigt sparade tidningsurklipp om barnbarnets framgångar. Något som kommer väl till pass när minnet av exakta årtal och placeringar ibland sviker.

Genom åren representerade Thureson Arbrå, Uppsala, Tibro, Skånela och Alfta. Med Skånela IF spelade hon i Elitserien, där laget bland annat tog sig till SM-kvartsfinal mot Skuru. Hon har också flera säsonger i division 1 bakom sig och har senare tagit både silver och brons i Trim-SM.

Men det är inte i första hand resultaten hon lyfter fram.

- "Jag har framför allt spelat för att jag tycker att det är roligt. Sedan har det ena lett till det andra och jag har fått vara med om väldigt mycket längs vägen."

Efter över 40 säsonger som spelare har Thureson nu lagt skorna på hyllan. Träningsmängden blev till slut svår att hålla, men handbollen finns fortfarande kvar i hennes liv.

- "Nu får jag uppleva den från sidan av planen i stället, som tränare och genom Liv."

Ville att fler skulle få fortsätta

Under pandemin började Thureson kontakta tidigare spelare som saknade handbollen men inte hade möjlighet att lägga den tid som krävdes på högre nivå.

Det blev början på ett nytt division 3-lag i Alfta.

- "Till slut hade vi ett helt lag! Ett tag var vi 28 stycken på träningarna i åldrarna 14-47 år. Fantastiskt roligt!"

Tanken var att skapa en plats där både tidigare spelare och yngre tjejer kunde fortsätta spela utan samma prestationskrav.

- "Jag tycker att det är viktigt att det finns plats för alla inom handbollen. Man behöver inte vilja satsa mot division 1 eller 2 för att tycka om att träna och spela matcher. För många blir pressen att prestera för stor och handbollen blir inte rolig längre, så jag ville skapa en frizon från press."

I dag är Thureson en av tränarna för Alfta GIF Handbolls F16-lag. Hennes egna erfarenheter har format synen på hur unga spelare ska få utvecklas.

- "Barn och ungdomar utvecklas väldigt olika och i olika takt. Den som är bäst som tioåring behöver inte vara bäst som sextonåring, och den som har det lite kämpigare som yngre kan ta enorma kliv några år senare."

Så beskriver tjejerna sin tränare

När vi frågar några av spelarna i F16-laget om Thure återkommer samma beskrivningar: lugn, omtänksam, erfaren och bra på att se varje spelare.

Emmy minns särskilt ett derby där hon var så nervös att det kändes som om magen skulle hoppa ut. Thure försäkrade henne om att hon skulle klara det.

- "Det kanske låter som en liten sak, men det gav mig trygghet och styrka att tro på mig själv."

Wilda uppskattar lugnet under matcherna.

- "Under matcher är Thure otroligt lugn och litar till 100 procent på oss, vilket smittar av sig."

Molly beskriver henne som en snäll tränare som kan vara bestämd när det behövs.

- "Hon ser allas egenskaper och gör alltid det bästa av det."

Wilma tycker att träningarna är så roliga att tiden ofta försvinner.

- "Det känns ofta som att det bara har gått 30 minuter, men egentligen har det gått en timme eller mer."

Indra Lindblom lyfter fram tryggheten och möjligheten att lära sig nya saker.

- "Jag skulle vilja säga att hon är en väldigt lärorik och förstående tränare som vill vårt bästa och se oss utvecklas."

Även dottern Liv beskriver Thure som en trygg punkt för många i laget. Hon tycker att erfarenheten märks genom variationen i träningarna och alla övningar hennes mamma har med sig från sin egen karriär.

Men det finns också en annan sida av Thure.

- "När hon alltid får för sig att köra crossbar-challenge med sig själv och blir sur varje gång hon missar ribban."

Liv berättar om mammans återkommande försök att träffa ribban, men bakom glimten i ögat finns en stor uppskattning för allt engagemang.

- "All tid, allt engagemang och alla timmar hon lägger på handbollen betyder väldigt mycket. Jag är glad att jag får ha henne både som tränare och mamma."

Tillbaka i Sverigecupen efter 34 år

Den 6-8 november spelas Sverigecupen på Rosvalla i Nyköping. Turneringen samlar distriktslag med 15-åriga spelare från hela Sverige och är en viktig del av Svenska Handbollförbundets spelarutbildning.

För Thureson innebär årets turnering en återkomst efter ungefär 34 år. Då var hon själv en av spelarna. Nu ingår hon i ledarstaben för HF Mitt 1 tillsammans med Caroline Sundgren och Sandra Walldén från Borlänge HK samt Drago Vuckovac från Falu HK.

- "Vi åkte till Sverigecupen med ett bra lag egentligen. Men vi var bara i början av den resan så det gick inte så bra för oss på Sverigecupen, vill jag minnas. Men det var en jätterolig upplevelse, mycket folk och starten för mig in i rikslägren och till landslagsverksamheten."

Tre spelare från Alfta GIF Handboll har tagits ut till HF Mitt 1: Edit Nordstrand, Indra Lindblom och Liv Thureson.

För tjejerna väntar en helg med nya lagkamrater, tufft motstånd och en hel del nervositet.

Indra ser fram emot matcherna och gemenskapen, men känner också pressen att prestera inför publik.

- "Jag är såklart nervös över att spela i en så stor hall och inför publik, och såklart nervös över all press och känslan att man måste prestera på topp."

Edit har dessutom fått en extra utmaning eftersom hon ska spela på en annan position än den hon är van vid.

- "Jag känner mig ganska osäker på den positionen. Det är lätt att känna rädslan över att göra fel hela tiden."

Hon berättar att Thure och de andra tränarna har hjälpt henne att känna sig tryggare i rollen.

Liv ser särskilt fram emot att vara tillsammans med laget och få tillbringa en helg bland andra handbollsintresserade.

- "Jag är lite nervös för nivån och att det kommer vara mycket nytt. Man vill ju verkligen göra bra ifrån sig, både för sig själv och laget."

Men framför allt hoppas hon att laget ska ha roligt, spela bra handboll, träffa nya vänner och åka hem med fina minnen.

En speciell helg för mor och dotter

För Liv och Kristina blir Sverigecupen något alldeles extra. Handbollen har alltid varit en stor del av deras liv tillsammans.

- "Jag och mamma har en stark relation. Jag tror det kanske också beror på att vi spenderar väldigt mycket tid tillsammans, både hemma men också att vi varit på hallgolvet tillsammans sen jag var liten."

Hemma fortsätter ofta handbollssnacket långt efter att träningen är slut. Liv upplever också att mamma är ungefär likadan hemma som i hallen.

Kristina är noga med att dottern ska få göra sin egen handbollsresa. Hon deltog därför inte i beslutet om Livs uttagning till HF Mitt 1, utan det hanterades av tränare utan den familjeanknytningen.

- "Det är viktigt för mig att det är hennes idrott och hennes resa. Hon ska få göra sina egna val och ta sig fram på sina egna meriter."

För Liv betyder det mycket att få uppleva samma turnering som mamma en gång deltog i.

- "Jag är väldigt tacksam att vi får uppleva Sverigecupen tillsammans. Hon har pratat mycket om när hon själv var iväg på Sverigecupen och gick vidare hela vägen till U-landslaget, så det betyder mycket för mig att även jag fått chansen."

Det känns också tryggt att ha mamma på bänken.

- "Mamma betyder väldigt mycket för mig. Jag tycker det är skönt att veta att hon finns med på bänken eftersom hon varit det så länge jag kan minnas."

Liv hoppas att helgen blir något de kommer att minnas tillsammans resten av livet.

En uttagning avgör inte framtiden

Thureson hoppas att Sverigecupen ska bli en rolig och lärorik helg, men vill samtidigt påminna om att en uttagning vid 15 års ålder inte avgör hur långt en spelare kan nå.

- "Jag hade verkligen önskat att vi kunde ta med allihop, men vi har bara 16 platser och måste göra ett urval. Uttagningen speglar var spelarna befinner sig just nu, den här hösten."

Det är ett synsätt som går tillbaka till hennes egna första år som handbollsspelare.

- "Det är helt okej att vara nervös och det är helt okej att göra misstag. Det viktiga är att våga fortsätta."

Det viktigaste att ge vidare

När Thureson ser tillbaka på sin karriär är det inte någon särskild match eller medalj som hon lyfter fram som det allra viktigaste. Det är människorna, gemenskapen och glädjen till sporten.

Vad hoppas hon då att tjejerna ska minnas av henne om 30 eller 35 år?

- "Jag hoppas att de minns att jag brydde mig om dem och att jag ville att alla skulle få möjlighet att utvecklas. Att jag kanske kunde ställa krav ibland, men att jag också försökte se varje spelare och tro på dem, även när de själva tvivlade."

När Edit får samma fråga berättar hon om alla roliga stunder med laget och om hur mycket Thure betytt för henne.

- "Hon har alltid stöttat oss, trott på oss och velat att vi ska utvecklas. Hon har varit en viktig del av min handbollstid i Alfta."

För drygt tre decennier sedan var Kristina Thureson själv en ung spelare med stora drömmar och en lång handbollsresa framför sig. Hon fick möjligheten att utvecklas tack vare tränare som trodde på henne, även när hon inte var bland de bästa.

Nu står hon själv vid sidan av planen och försöker ge nästa generation samma möjlighet.

Det är precis det som Alfta GIF Handbolls Gröna tråd handlar om.

Att se människan bakom spelaren. Att låta alla utvecklas i sin egen takt och skapa en gemenskap där man vill vara kvar, även när det är svårt. Där glädjen till handbollen får vara viktigare än resultaten för stunden.

Det som Mats, Lena, Kois och många andra en gång gav henne försöker hon nu ge vidare.

För ibland är det största en tränare kan åstadkomma inte att skapa en vinnare.

Det är att få någon att vilja fortsätta.

Bilder av Peter Axman, Marie Eriksson och privat.